Under de 60 år som Skånes djurpark existerat har den aldrig klarat sig utan offentliga bidrag. Miljoner kronor har pumpats in i verksamheten och nyligen räddades parken åter igen från ekonomisk kollaps. Den här gången var det Höörs kommun som gick i borgen för ett miljonlån. Det efter ett intensivt lobbyarbete av landshövdingen Margareta Pålsson som också är ordförande i den stiftelse som driver parken. Men varför anser makthavare att parken är så viktig att bevara? För Helena Pedersen råder det inte någon tvekan.

– Vi socialiseras in att tänka att djuren finns där för vår skull och inte sin egen. Det är en institution som har skapats för människan snarare än för djuren, säger hon.

Snön blixtrar och träden står kala i Skånes djurpark när tidningen kommer på besök. Längs med stigar som snirklar sig igenom den bokskog som omgärdar inhägnaderna skjuter några enstaka besökare barnvagnar framför sig. Staket, plexiglas och betongmurar smälter in i omgivningen. Endast det flera meter höga vargstaketet sticker ut med sina gula varningsskyltar och högtalartrattar.

Vid ett enkelt träbord vid entrén sitter Anna Blinkowski och blickar ut mot parken. Att hålla djur i fångenskap är problematiskt, säger hon. Men nödvändigt.

– Här har vi möjlighet att skapa respekt, empati och förståelse för de andra varelser som vi delar jorden med. Som samhället ser ut i dag är det nödvändigt.

Ända sedan gymnasiet har hon velat arbeta på en djurpark, driven av ett starkt djurintresse och en vilja att förbättra tillvaron för djur i fångenskap. Men också av att vilja förmedla kunskap om djuren. Det är viktigt att det finns möten, människan måste förstå och uppleva naturen för att kunna ha en sund relation till den, menar hon.

Varje vecka kommer det skolklasser från hela Skåne för att besöka parken. Anna Blinkowski guidar runt och för samtal med elever och lärare.

– Det är viktigt att påpeka vårt miljöansvar. En grodvänlig vardag kan till exempel användas för att illustrera en miljövänlig vardag. Det kan vara lättare att prata miljö med barn om man har en groda som ambassadör.

Många ungdomar har aldrig sett vilda djur förr och blir väldigt entusiastiska, säger hon. Men det finns också de som blir frustrerade.

– Ibland händer det att barn och ungdomar kastar sten eller knackar hårt på rutor för att försöka få kontakt med djuren.

Frustrationen kommer ur att det aldrig blir något riktigt möte, menar hon. Djuren skyggar och drar sig undan.

– Vi försöker skapa kontakt men det måste alltid vara på djurens villkor. Och då blir det en kompromiss. Det är alltid en avvägning.

Helena Pedersen är av en annan uppfattning. Frustrationen springer ur det faktum att det inte är något frivilligt möte från djurens sida, att det genuina mötet som besökarna suktar efter aldrig kan uppfyllas.

– Jag tror att vi känner att vi är i en park och att det är något som inte är rätt, vilket skapar många motstridiga känslor.

Att djurparkerna ändå marknadsför sig som kapabla att ge genuina möten med djur är en av de många paradoxer som hon menar att parkerna ständigt producerar. Tvärtemot syftet att skapa en bättre relation mellan människa och djur menar hon att parken befäster den maktrelation som gör att det är legitimt att utnyttja djur. Men också andra marginaliserade grupper.

– Det finns paralleller mellan behandlingen av djur och grupper av människor. Man kan argumentera för djurförtryck som en prototypisk form av förtryck, som ofta föregår det som människor utsätts för. Ett exempel utanför djurparksvärlden är folkmord. Hade vi inte haft institutioner som utnyttjar djur tror jag att vi hade haft en annan typ av samhälle.